Det här med att folk undrar. När någon inleder ett samtal om eller med mig, så börjar det i nästan alla fallen med att dom undrar om jag har fått jobb än. Jag vet inte om det är en markör, och i så fall för vad. Om jag är för lat att söka jobb, om jag är för ung och outbildad, om dom verkligen hoppas jag får ett jobb. Frågan lyder aldrig, hur mår du, hur mår din familj, vad har du gjort på senaste tiden. Det spelar ingen roll om mina föräldrar är spårlöst försvunna i alperna eller om min väns katt nyligen dött. Så länge jag är arbetslös så betyder mitt resterande liv nada. Och för er som tycker jag borde sluta gnälla och skaffa mig ett jobb. Det är just det jag försöker göra. Att jag gnäller beror inte på den bördan av att kvinnor ska föda barn och därför en gång i månaden har ett helvetet som en man aldrig i sitt liv kunna föreställa sig. Nej det är inte därför. Nu ska jag hämta panodil och lägga mig i fosterställning. Tack och hej.

Jag har bara att säga att jag tycker Jonas och hans veggokatter ska få vara i fred.
Lycka till med er allihopa!